|
|
|
 |
|
|
|
Att måla med ord
2006-09-29
Hittade av en ren händelse en artikel av Åke Hall från GP 1942. Här skildrar han Gunder Häggs världsrekord på 5000m. Jag blev sittande i stum beundran inför det fantastiska språket.
Långt före TV:ns inträde hade det skrivna ordet en helt annan betydelse. Orden fick måla upp våra bilder och man hade ett oerhört mycket bredare ordförråd att spela med.
Idag översköljs vi av allehanda TV-kanaler av mycket skiftande kvalitet och det skrivna ordet är en "konstform" som trängts undan allt mer.
Så här skrev Åke Hall i GöteborgsPosten den 21 september 1942:
Tolv och ett halvt varv roterade Vallenbanorna under Gunder Hägg i går middag. I namnlös efterblivenhet kutade världselitmän hjälplöst efter honom genom spillror av raserade varvschema. Alla tidsramar sprängdes under den hiskeliga farten - och alla löparna också förresten. Efter några varv kunde kött och blod inte följa jämten mot världsrekordet - Hellström, Larsson och Östbrink kunde bara följa honom med blicken och knappast det i längden. Och efter dem såg fältet ut som en ruinstad med instörtade stegkurvor och sönderbruten stil.
Och Hägg gled undan mot sitt världsrekord, på sitt svala, nej, kyliga steg, rent och löst springande, utan en pressad stildetalj, asketiskt enkel i steget, förbrukande all draghjälp på några varv. Då hade han redan satt en handfull sekunder "på banken" utöver tidsschemat och 20 600 människor vrålade som kaserngårdsfurirer kring hans ensamma färd, där till på köpet den mäktiga högtalarstämman försvann som en droppe i vattenfallet. Jätterösten höll Hägg fastnaglad vid den fantastiska farten, röt fram honom och sjöng sin triumf för honom, när hans steg klippte sekund efter sekund ur det gamla rekordet.
Och så ändade de 5 000 meterna på 13.58,2 minuter. Om någon inte skulle fatta riktigt vad det betyder så löpte Mäki förra världsrekordet på 14.08,8. Det var 1939 och kallades världens bästa löprekord den gången.
Här är han oåtkomlig för kommentarer. Han har vållat inflation i idrottsspråket. Orden äro för billiga. Han kan bara skrivas i siffror. De gamla fraserna skrumpna, när man försöker dem på honom. Man måste ta till Hellström, Larsson och Östbrink för att beskriva honom. De är fenomen. Få män i världen komma snabbare än de runt ett halvtjog banvarv. Och de voro bara en fjärdedel från varvning!
Så blev Göteborg början och krönet på idrottens våldsammaste världsrekordsäsong och Slottsskogsvallen den märkligaste idrottsarenan detta år. Där började han 1 juli den omvärdering av långlöpningens möjligheter, som kulminerade igår med det första 5 000-metersloppet under 14 minuter. Och inte bara det - han antydde att vägen fortfarande står vidöppen. Ingen tvekar att han kan ta tio nya sekunder av världsrekordet.
Medge att det är en helt underbar journalistik! Varje ord har sin plats, sitt sammanhang. Publiken vrålar som "kaserngårdsfurirer", motståndarfältet såg ut som "en ruinstad med instörtade stegkurvor och sönderbruten stil", eller "orden är för billiga, han kan bara skrivas i siffror"...
Ta bara inledningsfrasen: "Tolv och ett halvt varv roterade Vallenbanorna under Gunder Hägg i går middag." Här fångar Åke exakt känslan av den ultimata löpningen, du står själv stilla och jorden roterar under dig.
När skedde förändringen, när gick denna sportjournalistik, detta språk till spillo? Det är naturligtvis lätt att koppla det till TV:ns intåg och den moderna sportsändningen där ordet helt enkelt inte så viktigt längre. Man kan förlita sig till sagolika kameravinklar och reprisupptagningar.
Att intervjuerna är usla variationer på ett tema ("hur känns det") och att otaliga "experter" ägnar sig åt menlöst pladder rycker man snarast på axlarna åt - eller zappar vidare till en annan kanal.
Problemet består också i att nyhetsrapporteringen blivit så snabb, allt skall ske "på studs", helst i direktsändning. I detta går också ofta möjligheterna till eftertanke och reflektion förlorade.
Men TV:n är bara en spegling av hela samhället. Språket har förtunnats, ordförrådet halverats mer än en gång. Det skrivna ordet är direkt kopplat till det talade ordet. Läser man inte så talar man sämre. Att inte kunna uttrycka sig verbalt är handikapp lika distinkt som fysiska sjukdomar eller kroppsliga defekter.
Affischen för FGP 2005 knöt an till svunna tider
Låt oss avslutningsvis gå ännu längre tillbaks i tiden. Julen 1930 skrev Torsten Tegnér en betraktelse med rubriken ATT VÄXA MED UPPGIFTEN varur jag plockar några stycken:
Idrottens nerv är tävlingen. Dess ära är tävlingsraseriet.
*
Att hänförd, stormande, överträffa sig själv, höja sig över det sannolika, det är att slå rekord. Det är att känna levandets fröjd: att frambringa.
*
Var med! Kämpa! Tävla! Förlora! Studera dig själv!
Kom igen! Och igen och igen - du skall bli förvånad.
*
Resultaten kunna låta vänta på sig. Men de komma.
Först till följd av mekaniskt-tekniska framsteg, taktiska finesser.
Sedan - och detta är det underbar - därför att det är en ny man som kämpar. Eller låt oss säga en man.
*
Vad är det för makt inom oss som förändrar vår kropp så att den blir mer och mer i stånd att "stå rycken"? Vilket Förnuft styr om att en löpares lungor ökar sin kapacitet, tennisspelarens slagarm växer? Ha fysiologerna kommit underfund med denne kloke dirigent, fixerat hans säte?
För oss är det nog att han finns.
Det gäller att bli vördsamt bekant med honom.
*
Han är ingen automat, denne iordningställare. Jag skulle snarare kalla honom "kroppens själ".
*
Du ger dig ut på en löpning, otränad. Kroppen reagerar med pustande, trötthet, ömhet, värk. Därmed har den protesterat mot den ovana rörelsen: "Vad var nu meningen med detta? Det var ju emot våra vanor, d.v.s vår halva natur!"
Därpå återgår kroppen till det gamla, ifall den ej retas mer. "En gång är ingen gång", hur sant är ej ordspråket.
*
Men låt löpningen upprepas gång på gång med någorlunda korta mellanrum!
"Den inre mannen" kommer nu på andra tankar. Han märker att det är allvar: det har ställts ett nytt krav på kroppen - det är verkligen fråga om att springa. "All right - jag skall laga att den skall kunna det."
Därmed börjar trimningen. En hel mobilisering äger rum. Krafter transporteras. Odugliga partier rangeras ut. Hundratusentals celler justeras. Nervbanor putsas och klaras. Muskelfibrer föördubblas. Hela nya muskler monteras faktiskt upp, om stränga krav på arbete ställas.
*
Förutsättningen för denna mobilisering är givetvis att du har kroppen i din hand, "att ni trivas med varandra". Om du är nöjd med den, skall du också vara tacksam! Organismen skall ha känslan att inga orimligheter begäras: framför allt att god vila unnas den efteråt, så att den får ta igen sig innan förberedelserna till nästa slag ansättas. Då skall du se att den frikostigt tar fram av sina annars väl undanstuckna reservkrafter: du blir i stånd att göra en tävling "över din form"...ja så att du ej känner marken under dina fötter! Kraften ger dig vingar - - -
*
Träningens innersta hemlighet heter samförstånd. Mellan själ och kropp, beslut och instinkt, hjärna och hjärta. Eller låt oss säga samkänsla.
De flesta människor i vår tid äro för splittrade och torra för att fånga denna varma helhetskänsla.
*
Det gäller att flamma upp i lidelse för uppgiften. Förutsättningen härför är att kraftansträngningen står i överensstämmelse med ens animla impulser samt att ett starkt glädjemoment är förbundet med topp-prestationen.
*
För att kunna segra stort räcker det inte att finna nöje i prestationen. Ännu mindre att fullgöra den som en plikt.
Man måste införliva sig med en uppgift, som blir till ett behov.
*
Vem segrar?
Den som mest vill!
*
Vem vill starkast?
Den som disponerar det största kapitalet av samlad, ohämmad kraft och åtrå, och som backas upp av det varmaste, mest samlade kollektivet.
Det gäller att flamma upp i lidelse inför uppgiften...
|
|
|
|
|
|
|